Jag kan inte påstå att jag har haft det svårt i mina dar, jag tycker att jag är en väldigt säker människa som vet vad jag vill, vad jag kan, inte alltid har bra självkänsla men genomsyrande är det så. Jag vet hur jag är i alla situationer, jag vet att jag i vissa situationer känner mig väldigt obekväm men jag har hittills överlevt det. Det finns stunder då jag inser hur jobbigt livet är ibland. Men istället för att ifrågasätta varför folk gör som de gör, så ifrågasätter jag mig själv och är helt galet säker på att det hela är mitt fel. Jag antar att det bara finns såna människor emellanåt, som blir utnyttjade när folk behöver hjälp, ska finnas till när de behövs och att problemet återkommer hela tiden. Vad jag inte trodde var att en av mina bästa kompisar ska förändras när vi flyttar hemifrån; vid nitton års ålder få identitetskris som vi andra hade vid femton års ålder, blir extremt utseendefixerad och får absolut inte uppfattas på något som helst negativt vis. Inte ens humoristiskt göra fula miner på foton. Fina bilder ska det bara vara. För mig uppfattas man snarare negativt om man bevisar att man inte kan släppa loss.

Men mitt i alltihop sitter en person och tittar på mig med ett leende, berättar för mig att jag är den sötaste och finaste människa som finns. En person som jag berättar för att jag tycker att han är fin och gör mig lycklig. En människa som sitter i min lilla lägenhet, inte alltid diskat eller plockat iordning tills jag kommit hem, spelat datorspel hela morgonen och dagen och fortsätter när jag kommer hem, som inte alltid heller ser överlycklig ut när jag kommer hem. Men som ändå finns där och som älskar mig utan att behöva visa det överdrivet mycket. Han är bäst på alla sätt och vis. Han, som tycker om att pussas, tycker om att kramas, tycker om att hålla min hand när vi går i affärer och handlar. Han, som inte tolererar att någon säger något negativt om mig. Han, som skrattar åt att jag ser gullig ut när jag surar. Han, som skrattar tills han storknar när jag gör alla mina små egendomliga grejer. Han, som gör mig så fruktansvärt lycklig, och som jag ligger så fruktansvärt bra bredvid när jag ska sova. Han, som jag älskar att vakna bredvid, titta på då och då och inse att jag kan nog inte bli lyckligare än såhär.